Spegling - Ett porträtt

Wilhelmina ikläder sig sitt monument. Urnan bildar kropp och rustning, ett kärl för drömmar. På ytan speglar sig omgivningen i form av fragment. Bitarna fogas samman till en minneskarta där mellanrummen är existensens livsnerver, krackeleringar i världens förfinade yta. Den nya bilden skapar ett andra rum där perspektiven har lösts upp. Sida vid sida samsas golv, tak och solida material med infogade närbilder på hårig hud, en påminnelse om förgängligheten.

Samlandet ger själen lindring och livet mening, klockorna har inte stannat än. Allt är värt att bevara. I sorterandet finns tillfredställelse. Alla får plats, på sin plats. Kategori, familj och art, strategier för tillhörighet och ett mödosamt byggande av sammanhang.

Vi är alla fångar i tiden, i kroppen, i könet och i åldern. Tiden flyr obönhörligt, vad finns kvar efter en människas korta besök?