Möjligheter och begränsningar för kvinnligt konstnärskap

Kvinnliga konstnärer i Sverige utgör idag en vital del av konstlivet och konstmarknaden, från att tidigare ha haft en tämligen perifer plats. Det som utmärker många av dessa konstnärer är att de väljer att formulera sig i flera tekniker och material. De målar i olja och akryl, använder sig av textila uttrycksformer och arbetar med fotografi, video och datorbaserad konst. Genom att arbeta i och blanda olika material och tekniker utmanar många konstnärer de normer och hierarkier som tidigare varit rådande. Där oljemåleriet har haft en dominerande ställning i förhållande till exempelvis textil och keramik.

Manlig dominans

Det kan tyckas som en schablon att ständigt upprepa att normen för det västerländska samhället är den vite medelklassmannen. Tyvärr är det inte enbart en kliché, i studier av historien och samtiden, framkommer att det mesta i vårt samhälle är anpassat till männens behov och därmed deras intressen. Konsten är inte undantagen! Männen har dominerat konstlivet i egenskap av konstnärer, som lärare på konstnärliga utbildningar, samlare och gallerister men även som skribenter och forskare. Eftersom det biologiska könet är avgörande för den sociala positionen, har män i mer eller mindre utsträckning liknande erfarenheter. Det har vanligtvis fått till följd att män tilltalats av teman som gestaltats av västerländska manliga konstnärer. Helt följdriktigt har konstinköp och investeringar genomförda av män resulterat i att det främst har införskaffats verk av manliga konstnärer. Det har i sin tur medfört att de flesta, såväl privata som offentliga konstsamlingarna, består av konstobjekt skapade av manliga konstnärer. Det bör dock påpekas att även kvinnor har prioriterat manliga konstnärer, vilket kan förklaras med att de vanligtvis genomgått utbildningar som är baserade på manliga normer och värderingar.

Konstskribenter uppmärksammar främst de konstnärer som ställer ut på etablerade gallerier, konsthallar och museer. Medan de konstvetenskapliga forskarna i första hand tar sig an de konstföremål och konstnärer som ingår i den konsthistoriska kanon, dvs. vilka klassificeras som kvalitativ konst. I och med att museernas samlingar fortfarande i stor utsträckning innehåller verk av manliga konstnärer ägnas betydligt mer forskning åt dessa än åt kvinnliga konstnärer.

Kvinnligt ifrågasättande

I början av 1970-talet initierades det feministiska perspektivet inom den västerländska konsthistorieforskningen. Till en början var den främst inriktad på att gräva fram glömda kvinnliga konstnärer i olika arkiv och museimagasin. Det innebar att forskarna var inriktade på att finna vad man skulle kunna benämna som traditionella konstnärer, det vill säga målare, skulptörer och i någon mån grafiker. I slutet av 1970-talet påbörjades en diskussion beträffande makt och maktstrukturer inom den feministiska rörelsen, vilket i sin tur påverkade den feministiska forskningsinriktningen. Istället för att forskare enbart ägnade sig åt att återuppliva glömda kvinnliga konstnärer börjande många nu att intressera sig för konstdefinitionen. Det innebar bland annat en vidgning av konstbegreppet och ett försök till att radera ut de traditionella gränserna mellan konst och konsthantverk, men även mellan finkultur och masskultur. I dessa diskussioner blev det uppenbart att konstdefinitionen i många avseenden är relaterad till makt. Artefakter skapade av individer vilka har haft en underordnad ställning i samhället betraktas inte med samma respekt som objekt framställda av människor med mer aktningsfulla positioner. Därmed har den historieskrivning som behandlar den västerländska manliga konsthistorien erhållit större uppskattning och respekt, än exempelvis den litteratur som beskriver textilier och keramik skapade av kvinnor eller individer från icke europeiska kulturtraditioner.(Pollock Griselda,1999)

Inom sjuttiotalets feministiska rörelse kämpade kvinnor bland annat för att frigöra sig från många av de tunga arbetsbördor som av tradition enbart ålagts kvinnor. Samtidigt fanns det hos många av dessa feminister ett intresse för att lyfta fram och uppvärdera kvinnliga hantverks- och handarbetstraditioner. Medvetna om att det textila konsthantverket har haft en underordnad ställning började många kvinnliga konstnärer att arbeta i olika textila tekniker. Detta för att problematisera kring och skapa en medvetenhet om att det som besitter en kvinnlig konnotation ofta har nedvärderats. Konstnärer som Gunwor Nordström, Sandra Ikse, Elsa Pärs Berglund och Maria Adelcreutz utförde bildvävar efter traditionell gobeläng teknik med motiv hämtade ur sin egen och andra kvinnors vardag. Här förenades viljan att uppvärdera det som hade betraktats som en kvinnlig tradition med den nya feministiska medvetenheten och förmodade kvinnliga frigörelsen. Inom kvinnorörelsen framhölls att det privata är politiskt. Det fick till följd att de kvinnliga konstnärerna bemödade sig om att gestalta kvinnliga erfarenheter som barnafödande, vård av barn, hem- och servicearbeten. (Eriksson Yvonne,2002)

Konstnärer - med eller utan prefixet kvinnlig

Maria Miesenberger, Linn Fernström, Helene Hortlund och Mija Renström är samtida konstnärer med individuella särdrag vilka har etablerat sig som konstnärer utan prefixet kvinnliga. De har liksom många av tidigare generationers kvinnliga konstnärer ingått som en naturlig del av konstlivet genom att ställa ut på etablerade gallerier och konsthallar samtidigt som de finns representerade på konstmuseer. Det är omöjligt att bortse ifrån att de starkt feministiskt orienterade kvinnliga konstnärerna på 1970-talet har haft ett stort inflytande på dagens konstliv. En influens som har satt betydligt djupare spår än vad som tidigare har synliggjorts. Författaren har tidigare uppmärksammat de tidiga feministiska konstnärerna i forskarvolymen Från modernism till samtidskonst. Svenska kvinnliga konstnärer. (Eriksson Yvonne,2002)

Genom att använda sig av de icke kanoniserade teknikerna och materialen som textil och fotografi behövde inte kvinnorna under 1980- och 90-talen konkurrera med männen i samma utsträckning som kvinnor tidigare hade gjort. De etablerade sig parallellt med de manliga målarna och utgör idag, som tidigare nämnts, en del av det etablerade konstlivet. Alla kvinnliga konstnärer har emellertid inte valt alternativa tekniker. En av de konstnärer som har valt måleriet är Linn Fernström. Hon uppmärksammades redan i samband med att hon avslutade Konstakademin 2000. Det var främst de egenartade motiven i hennes målningar som gjorde henne kontroversiell vid genombrottet. Motiv som tidigare inte förekommit inom den etablerade måleritraditionen. Linn Fernström provocerar många kollegor och skribenter med sina stora målningar i vilka hon traderar en estetik som är vanligt förekommande bland flickleksaker men även i flickrumsinredningar. Med detta lyfter konstnären fram den av samhället ofta nedvärderade flickmiljön, något som utmanar och aktiverar betraktaren i lika stor utsträckning som de surrealistiska och symbolistiska motiven. Konstnären beskriver sitt skapande enligt följande:

Linn Fernströms måleri befinner sig i skärningspunkten mellan landskapsmåleri, stilleben och porträtt. Därmed även i skärningspunkten för vad som har betraktats som tillhörande en manlig respektive kvinnlig motivkrets. Landskapsmåleri har främst tillskrivits männen av konsthistorikerna, även om det finns en mängd undantag. Stilleben har å sin sida betraktats som motiv lämpade för kvinnor, detta har inte uteslutit att många män har ägnat sig åt stillebenmåleri. Linn Fernström kombinerar sina realistiska målningar med surrealistiska inslag genom att blanda kroppsdelar med dekorativa blomrankor, djur och fåglar. De stora målningarna är fyllda av många gånger svårtolkade symboler.

Fotobaserad konst och textilkonst

Maria Miesenberger kom med sina föräldrar från Österrike till Sverige. I serien Sverige/Schweden (1993 - 1997) anspelar hon på sin dubbla identitet. Bildserien utgörs av förstorade reproduktioner av familjebilder tagna av fadern under 1960- och 70-talen. Miesenberger har bearbetar negativen till fotografierna, genom att mörklägga samtliga individer. På de stora fotokopiorna framträder därför alla mänskliga gestalter som silhuetter. Därmed förstärks individernas inbördes relationer.

Centralt för Maria Miesenbergers konst är kroppar, relationer mellan individer och minnen. I en serie som hon kallar Fallstudie (Volt I - Volt IV) från 1998 har konstnären format två huvudlösa figurer som sitter ihop genom att de håller i varandras fötter med respektive händerna. På så vis bildar de en enhet som medför att de kan utföra de gemensamma volterna. Skulpturgrupperna är utförda i vinyl och skumgummi vars stomme består av aluminium. Storleken på figurerna motsvarar ett femårigt barn.

Miesenberger har fortsatt att arbeta med kroppen rörelse. I hennes senare verk rör det sig om aluminiumskulpturer som består av avgjutningar av syskonbarnen. Avgjutningarna genomför hon i delar för att undvika att skulpturerna skall bli alltför realistiska. Maria Miesenberger säger i en intervju att hon "medvetet valt att göra kroppen opersonlig och könlös. Det är snarare en varelse än en person som man möter", förklarar hon.(www.omkonst.com/05-miesenberger-interljvju.html) Aluminiumskulpturernas mjuka former har många likheter med personerna i fotografiska serien Sverige/Schweden. Det är figurernas uttryck som är centralt i hennes konst.

Maria Miesenberger är ett exempel på en konstnär som arbetar i många olika material och hon väljer ofta att ställa ut skulpturer och fotografier tillsammans. Konstnären Helene Hortlund arbetar i första hand i textila material. Men hon spränger ramarna för vad som traditionellt har betecknats som textilkonst. Hortlund virkar, draperar och skapar installationer. Hon intresserar sig för det verkliga mötet med publiken och ägnar sig därför även åt performance. I sina verk undersöker hon invanda mönster och värderingar. På Konsthantverks Biennalen 2005 på Röda Sten deltar hon med verket I väntan på prinsen iklädd en virkad brudklänning sitter konstnären och virkar en slöja till denna. Mönstrets ursprung är hämtat från virkade dukar, sängöverkast och gardiner. Helene Hortlund synliggör bruden som en del av interiören men också som en nätspinnande snärjerska. Förutom att belysa hur kvinnor förväntas se giftermålet som en födelse, en väntan på den uppväckande prinsen, tycks verket expandera tills det når en gräns.

Mija Renström virkar även mindre objekt, objekt som kommer till likt dagboksanteckningar. Hon virkar på tåget, på resan, på bussen och i hemmet. Inledningsvis gav konstnären dem titlar som relaterade till platser vid tillkomsten eller hennes olika sinnesstämningar.(Zeeck mia,2005) Senare har hon fotograferat dessa objekt och 167 av dem har givits ut i en bok. De fotograferade objekten utgör i sig självständiga konstobjekt, vilka kan relateras till två fotografiska traditioner. En av dessa är William Henry Fox Talbots så kallade "photogenic drawings" i vilka han placerade föremål som löv och blommor på ett silvernitrat papper som han exponerade för ljus. På så sätt skapade han plana siluetter av föremålen. Mija Renströms fotografier av de virkade föremålen ger samma effekt samtidigt som de i detalj återger varje enskild virkad maska. Den detaljerade återgivningen av tekniken tillhör den tradition som utvecklades redan vid förra sekelskiftet. Då började man på Nordiska Museet i Stockholm att dokumentera den textila hantverkstraditionen och låta fotografera textila objekt. Dessa detaljrika fotografier som återger såväl mönster som teknik har i huvudsak tagits av kvinnliga fotografer. (Johannesson Lena,2003) Mija Renström ifrågasätter och omförhandlar ett gammalt konsthantverk samtidigt som hon vidgar dess gränser i både överförd och bokstavlig bemärkelse.

Samtidens betydelse för framtiden
Det är svårt om inte omöjligt att säga något om hur den framtida konstscenen kommer att te sig. Om de kvinnliga konstnärernas position fortsättningsvis kommer att vara densamma som idag kan man enbart spekulera kring. Kvinnor liksom andra förtryckta grupper har upplevt många tillbakagångar genom historien. Jag vill ändå lyfta fram några tendenser som man kan iaktta i dagens konstliv och som förhoppningsvis har bäring i framtiden. Den bildkonst som har skapats av kvinnliga konstnärer under de senaste tjugofem åren har i många fall fått en plats inom kanon samtidigt som de har påverkat och förändrat kanon. Maria Miesenberger, Linn Fernström, Helene Hortlund och Mija Renström är exempel på representativa Svenska samtida kvinnliga konstnärer som har fortsatt att arbeta i en tradition som initierades av de feministiska konstnärerna på 1970-talet. De ifrågasätter fasta genuspositioner och maktstrukturer genom att kombinera material, tekniker och motiv på oväntade sätt. Jag vill dock poängtera att varken Miesenberger, Fernström, Hortlund eller Renström definierar sig som feminister eller vill ha epitetet kvinnlig konstnär. De strävar snarare efter att frigöra sig från tvingade politiska ramar. Mija Renström poängterar att hon, liksom de flesta kvinnliga konstnärer idag, är väl medveten om genusteoretiska frågor. Hon vill dock bryta sig loss från detta perspektiv för att kunna arbeta fritt med olika medier. Att ständigt påminnas om att man är kvinna som arbetar med traditionella kvinnliga material innebär även att man blir erinrad om hur förtryckta kvinnor varit. Historiskt har kvinnor blivit förtryckta men det är dags att försöka komma vidare, menar Mija Renström.(Renströn Mija,2003) Likväl är det viktigt, anser jag, att i vissa kontexter definiera kvinnliga konstnärer för att synliggöra den förändring som har skett på konstscenen. Kvinnor har tagit och fått plats på ett sätt som aldrig tidigare skådats.

Yvonne Eriksson-2005

Referenslista:

Eriksson, Yvonne, "Den visualiserade kvinnligheten ur ett feministiskt perspektiv. Ett 1970-tals perspektiv", Från modernism till samtidskonst. Svenska kvinnliga konstnärer, Bokförlaget Signum 2002.
Eriksson, Yvonne, "Den visualiserade kvinnligheten ur ett feministiskt perspektiv. Ett 1970-tals perspektiv", Från modernism till samtidskonst. Svenska kvinnliga konstnärer, Bokförlaget Signum 2002. Från och med hösten 2005 och under 2006 kommer utställningen Konstfeminism som har för avsikt att ge en samlad bild av den feministiska konsten i Sverige från slutet av 60-talet fram till idag. Utställningen kommer bland annat att visas på Dunkers kulturhus i Helsingborg och Liljevalchs konsthall i Stockholm.